En månad i ett land där snön sägs vara bättre än på de flesta ställen på jorden. Med höga förväntningar begav vi oss jag och min kompis Emma.
Flygresan tog väl en si sådär 14 timmar med stopp i London. Vi hade verkligen tur med allt bagage. Skidbagarna vägde precis vad dom max fick väga och dom glömde dessutom att ta betalt!
Dom var destå otrevligare på flygplatsen i Calgary. Snäste och frågade tusen frågor. Vi träffade ett svenskt par som personalen gjorde sig roliga åt och bad dem dra väskorna fram och tillbaka förbi deras hundar. Inte OK! Nog om detta.

Det svenska paret visade sig vara Linus och Johanna som lustigt nog också jobbade uppe i Sälen som just skidlärare. Vi tog en shuttle bus tillsammans till den lilla puderhålan Fernie.
Resan från flygplatsen tog runt fyra timmar. Den kändes som evigheter. Regnet öste ner och det var gråare än någonsinn. Chauffören slängde upp alla väskor på taket med några remmar runt. Kändes sådär men tänkte inte mer på det. Nångång under resan vaknar Johanna till av en duns. Men bilen skuttade och hoppade hej vilt hela tiden så det var väl inget. Senare på kvällen när vi kommit fram sprang det runt en liten kille och letade efter sin väska. Det var nog ingen som tagit fel. Den låg antagligen nånstans på vägen mellan Calgary och Fernie. Stackarn!

Emmas syster bor i Fernie sedan många år tillbaka. I ett fint timmerhus med sin karl Kurt och hund. Det blev en hel del goda middagar och roliga äventyr tillsammans med Natasha. Dom visade oss byns godaste sushi och visade oss även hur man gjorde egen sushi. Sen blev det bad i ute jacuzzin under stjärnorna. Tur att det var vinter så grizzlibjörnana fortfarande låg i ide. Natasha tog oss upp på berget första dagen. Det hade snöat massor flera dagar innan så nästan hela systemet var stängt på grund av lavinfara. Men längre fram på dagen öppnade dom upp mer och mina nya breda skidor fick visa vad dom gick för.



Vårt hostel Raging Elk där vi bodde var väl det populäraste bland svenskar i byn. Kanske för att det var ett av de billigaste! Det bodde en del retards där också!
Det var ett ganska ruttet hostel. Första dagarna när vi kom regnade det. Ja inne i hostellet med. Det var utplacerade hinkar. En av killarna vi träffade där, André hade till och med en hink i sängen. Och det satte sina spår. Nästan hela taket var väl ruttet. När vi skulle ner till köket ramlade en såndär lång lysrörslampa ner rakt i huvet på mig. det flög plastbitar och blixtrade till innan det blev mörkt. En hjärnskakning senare och efter att personalen var såå gulliga och frågade både om det ena och det andra rädda att jag skulle stämma dom eller nåt. Ja då var det dax för skotertur! Vi skulle följa med Natasha och Kurt ut med hans racerskotrar. Tydligen hans stora pasion här i livet. Vägen var allt annat än rak. Det skumpade och hoppade hela vägen rakt ut i skogen där vi skulle hänga i en stuga utan el med massa rednecks hela kvällen. Det var minst sagt intressant. Ni kan ju tänka själva!!

Det blev mycket åkning! Ibland mindra bra och ibland lite bättre! Men varje morgon började alltid med vandring ut från byn och över bron till "hitchhikingspot". Japp man liftade till backen. Det var inget konstigt utan alla gjorde det. Fanns en buss men det kostade pengar. Det här var ju gratis och tio gånger roligare! Man ställde sig sist i kön med all utrustning och redo för backen. Sen var det bara att vänta tills man hamnade längst fram. Då var det bara att höja tummen i luften. Man fick aldrig vänta längre än en kvart och ibland var det väl en femton personer före. Så stannade dom och sa hur många som fick plats. Sen var det bara att hoppa in. Skidor var inget problem. En stor volvo kombi var en liten bil jämfört vad man körde vanligtvis där. Dom flesta hade stora pickuper där det bara var att slänga på grejerna på flaket.

När det inte var powpow fick man hänga i Fernies lilla railpark. Där hängde Fernies parkcrew som mest åkte, fixade nån box då och då. För att få åka där blev man tvungen att ha ett speciellt Parkpass. Rätt smart för att få bort folk som inte borde vara där! Saltisgrabbarna var några vi gärna hängde med där!



Några killar vi hängde mycket med var bunkern-gänget. Fem killar från Stockholm som hyrde källarvåningen hela säsongen. Där hamnade alltid förfesten och efterfesten. Och ibland kom man inte ut alls. Eftrsom Fernies uteliv var lite konstigt. Var man inte ute innan tio kom man inte in. Ja i alla fall inte där man ville komma in. Då blev det ibland biljard på en liten pub eller så gick man och festade vidare hemma. En gång hamnade vi på en hemmafest med bara locals. Det var verkligen underhållande. Man kunde stå still i ett hörn och bara vara åskådare. Hur kul som helst. Ja eller i alla fall annorlunda mot Sverige. Kan ni tänka er en sån där typisk fest på en Colligefilm. Typ American Pie. Dom röda plastmuggarna fanns där, bongen och dom höga coola killarna fanns. Öltratten och dom fnissiga flickorna, som på film helt enkelt.
När man inte festade eller var uppe på berget hängde man i Snowboardshopen Edge of the world på andra sidan gatan. Där kunde man hänga i sofforna och kolla på snowboardrulle, käka nåt gott i deras lilla Mexicanska restaurang eller låna en skatebord och utöka trickpåsen i deras ramp. Dessutom var personalen där helchill! Hur skönt är inte det? Min stora favorit!!



På hemresan bestämde vi oss för att stanna en natt i Calgary. Lite shopping och storstadsliv! Calgary var inte en mysig stad. Det var smutsigt och otrevligt. Man kände sig inte trygg för fem öre och hostellet kändes som ett tomt sjukhus jämfört med Elken. Calgary var kort och gott som Plattan.

Även om Kanadensarna ursäktade och sa att det var deras snömässigt sett sämsta säsong på länge har jag haft en grymt rolig och givande resa!


That's It, That's All